Åsikt | Varför universitet borde vara mer som kloster (2023)

Nery Rodriguez tog precis examen från University of Pennsylvania med huvudämne i ekonomi, men en av de viktigaste kurserna hon tog där hade ingenting att göra med marginalnytta eller spelteori. När hon i höstas anmälde sig till seminariet som runt campus kallas munkklassen, var hon inte säker på vad hon kunde förvänta sig.

"Du ger upp tekniken och du kan inte prata på en månad," sa Rodriguez till mig. "Det var allt jag hade hört. Jag visste inte varför." Det hon hittade var en kurs som utmanar eleverna att tänka om syftet med utbildning, särskilt i en tid då maskininlärning blir mycket mer pressad än mänskligheten.

På den första lektionsdagen – officiellt kallad Living Deliberately – granskade Justin McDaniel, professor i Sydostasien och religionsvetenskap, reglerna. Varje vecka läste eleverna om en annan klostertradition och anammade några av dess metoder. Senare under terminen skulle de iaktta ett tysthetslöfte på en månad (förutom diskussioner under Living Deliberately) och snabbt från tekniken och lämna över sina telefoner till honom.

Ja, han visste att de hade andra klasser, jobb och extrakurser; de kunde göra arrangemang för att göra det arbetet tyst och utan dator. (Dr. McDaniel erbjuder sig att prata med alla instruktörer, arbetsgivare eller släktingar som har problem.)

Klassen lättade in i tystnadslöftet, först begränsade talet till 100 ord om dagen. Andra regler började på dag 1: inga smycken eller smink i klassen. Män och kvinnor satt var för sig och bar olika "vanor": vita skjortor för män, kvinnor i svart. (Ickebinära och transpersoner satt med det kön de valde.)

Dr McDaniel avskräckte dem från att dela personlig information; de bör lära känna varandra endast genom idéer. "Han gav oss nya namn, baserat på vår födelsetid och dag, med hjälp av ett thailändskt födelsediagram," sa Sophie Ouyang, som också gick klassen och precis tagit examen med en huvudämne i omvårdnad. "Vi övade på att leva ett klosterliv. Vi var tvungna att vakna klockan 5 på morgonen och skriva var 30:e minut." Om du försökte kryssa till ett C, missade du poängen: "Jag insåg att det enda sättet för mig att få ut det mesta av den här klassen var att uppleva allt", sa hon. (Hon fick Dr. McDaniels tillåtelse att bryta sitt tysthetslöfte för att prata med patienter under sin kliniska rotation.)

Dr McDaniel undervisar också i en kurs som heter Existentiell Despair. Eleverna träffas en gång i veckan från 17.00. till midnatt i en byggnad med bekväma soffor, vänd på sina telefoner och krypa ihop för att läsa en tilldelad roman (pärm till pärm) på en gång – böcker som James Baldwins "Giovanni's Room" och José Saramagos "Blindness". Sedan stannar de uppe sent och diskuterar det. "Kursen handlar inte om hopp, att övervinna saker, heroiska berättelser," sa Dr McDaniel. Många av böckerna "börjar ledsna. I mitten är de ledsna. De förblir ledsna. Jag bryr mig inte om deras 20-åriga jag. Jag är orolig för dem i min ålder, att de hanterar bröstcancer, att deras pappa dör, att deras barn är missbrukare, en karriär som aldrig fungerade – så när de hanterar de större sakerna i livet vet de att de är inte ensam."

Båda kurserna har långa väntelistor. Studenter är hungriga efter en lågteknologisk, introspektiv upplevelse - och inte bara studenter i Ivy League.Forskningtyder på att underprivilegierade ungdomar har mycket färre möjligheter att tänka under obrutna tider, så de kan behöva ännu mer utrymme på college för att utveckla vad samhällsvetare kallar kognitiv uthållighet.

Ändå rör sig de mest synliga högre ed-trenderna åt andra hållet. Istället för att förbjuda telefoner och bärbara datorer från klassen, gör vissa professorer detbrainstormingsätt att omfamna elevernas tekniska missbruk med klass Facebook- och Instagram-konton, appar för respons från publiken – och kanske till och med inkludera vänner och släktingar som eleverna sms:ar under lektionen som virtuella deltagare i klassdiskussionen.

Sedan finns det den där andra ovälkomna klassrumsbesökaren: artificiell intelligens. Aundersökningav 1 000 högskolestudenter från den högskolerankade webbplatsen Intelligent fann att 30 procent av de tillfrågade redan hadeanvände ChatGPTatt slutföra en skriftlig uppgift. Vissa campusexperter på undervisning uppmuntrar lärare att sluta oroa sig och älska boten genom att designa uppdrag som "hjälper eleverna att utveckla sina uppmaningsförmåga" eller "använda ChatGPT för att skapa ett första utkast", enligt entipsbladproducerad av Center for Teaching and Learning vid Washington University i St. Louis.

Dessinte alls klartatt vi vill ha en framtid som domineras av A.I:s amoraliska Cheez Whiz-version av mänskligt tänkande. Det är alldeles tydligt att sms, taggning och chatbotting gör eleverna eländiga just nu. En nyligen nationellundersökningfann att 60 procent av amerikanska högskolestudenter rapporterade symtomen på minst ett psykiskt problem och att 15 procent sa att de övervägde självmord. En nyligenMeta-analysav 36 studier av studenters mentala hälsa fann ett signifikant samband mellan längre skärmtid och högre risk för ångest och depression. Och medan sociala medier kaniblandhjälpa lidande elever att få kontakt med kamrater, forskning omtonåringarochCollege studentertyder på att stödet från en virtuell gemenskap totalt sett inte kan kompensera för den virvel av skvaller, mobbning och Instagram-posteringar som är skyldiga att ruttna alla normala människors självkänsla.

Vi behöver ett ingripande: kanske inte ett tysthetslöfte utan ett djärvt drag för att sätta upp skärmarna, de pingande meddelandena och den läskiga humanoiden A.I. chatbots på rätt plats. De är våra verktyg, inte våra mästare. Det betyder inte ett meningslöst försök att mura av högre utbildning från den moderna världen; det innebär att man selektivt återvänder till universitetets rötter i klosterskolorna i det medeltida Europa och återupplivar den gammaldags strävan efter mening.

Högskolor bör erbjuda ett radikalt lågteknologiskt förstaårsprogram för studenter som vill söka: ett sekulärt kloster inom det moderna universitetet, med en kurerad uppsättning kurser som förbjuder glödande rektanglar av alla slag från klassrummet. Studenter kan också välja att bo i sovsalar som begränsar tekniken. Vi kan arbeta individuellt med studenter som har tillgänglighetsboenden för att hitta de bästa lågteknologiska lösningarna för dem (som att stänga av Wi-Fi, ransonera skärmtid och ta bort appar som lockar uppmärksamhet).

Jag profeterar att universitet som gör detta kommer att bli förvånade över hur stor efterfrågan det finns. Jag pratar ofta med elever som ogillar de distraherande bärbara datorerna runt omkring dem under lektionen. De känner draget av den "imaginära strängen som fäster mig vid min telefon, där jag måste kontrollera den hela tiden", som Rodriguez, som gick på munkklassen och Existential Despair, uttryckte det. Många, om inte de flesta, elever vill ha den svårfångade upplevelsen av oavbruten tanke, den sorten där en hasch av halvdana föreställningar sakta blir en idé om världen.

Även om ditt mål är effektiv användning av den senaste chatboten, bör du läsa böcker i papperskopior och läsa tillräckligt många av dem för att lära dig hur ett elegant stycke låter som. Hur ska elever annars känna igen när ChatGPT tar fram anständig prosa istället för byråkratisk dravel?

Det viktigaste är att eleverna behöver utrymme för att tänka på sina slutgiltiga värderingar. Kontemplation och maratonläsning är inte självändamål eller bara semester från det verkliga livet utan är bland de bästa sätten att ta reda på ditt eget svar på frågan om vad en människa är till för - en fråga som är desto mer pressande i en tid då robotarna kan snart komma för tjänstemannajobben imedicin,lagochfinansierasom den sekulära intelligentian behandlar som stenografi för personlig uppfyllelse. För att använda den trendiga pedagogiska jargongen, här är studenternas läranderesultat universitet bör fokusera på: kognitiv uthållighet och existentiell tydlighet.

Högskolor skulle kunna göra allt detta i klasser integrerade med allmänna utbildningskrav: helst en sekvens avbra böckerseminarier fokuserade på klassiska texter från olika civilisationer. När eleverna är klara kan de flytta rakt in i sitt specialiseringsområde och koppla upp sina skallar med all teknik de vill, beväpnade med vanor och perspektiv för att göra det på ett ansvarsfullt sätt. Riskvilliga högskolepresidenter och dekaner, jag tittar på dig: Om du inte riktigt kan se att starta detta som ett helårsprogram, testa att testa det som en sommarskola eller en kurs i teknologisk detox i vinterlovet.

Men innan vi domesticerar klosterimpulsen är det värt att lära av radikalerna. Dr McDaniel, professor i religionsvetenskap vid Penn, har en lång historia med olika klostertraditioner. Han växte upp i Philadelphia, utbildad av ungerska katolska munkar. Efter college arbetade han som volontär i Thailand och Laos och levde som buddhistisk munk.

När hans lärarkarriär tog honom från Ohio University till University of California, Riverside och sedan till Penn, fann han att ingen mängd akademisk läsning kunde hjälpa studenter att verkligen förstå varför "människor frivilligt tar på sig celibat, slutar dricka och sätter sig under myndigheter de inte behöver”, sa han till mig. Så i 20 år har han hjälpt eleverna att prova det – och ifrågasätta några av deras antaganden om vad det innebär att hitta sig själv.

"På universitetsområden tror dessa studenter att de alla är individer, går ut och är vilda," sa han. "Men de är i en lekhage. Jag säger till dem: 'Du vet att du kommer att skyddas av campuspolis och advokater. Du har hela den här apparaten inrättad åt dig. Du tror att du är en individ, men titta på dina fyra vänner: De ser alla ut precis som dig och låter som du. Vi existerar i dessa mycket strikta strukturer som vi gillar att låtsas som inte existerar.'" (Det är värt att nämna att Dr. McDaniel beskriver sin politik som "filosofisk anarkist.") Hans kurs erbjuder en chans att tillfälligt byta ut dessa omedvetna strukturer mot en uppsättning av medvetna, motkulturella sådana.

Ingen förstår disciplin bättre änbenediktiner,medlemmar av klosterorden som följer den regel som skrevs av den helige Benedikt på 500-talet. Studenter vid Belmont Abbey College utanför Charlotte, N.C., delar sina quadrangles, trottoarer och till och med sina schackklubbar med benediktinermunkar som bor i ett kloster mitt på campus. "Under de senaste 1 500 åren har benediktinerna haft att göra med teknik," sa Placid Solari, abboten där, till mig. "För oss är frågan: Hur använder du verktyget så att det stödjer och förbättrar ditt syfte eller uppdrag och att du inte ägs av det?"

Mental distraktion var en kamp även för de gamla asketerna som inte hade Snapchat. När sinnet vandrar och en munk vill "binda det fast med hjärtats fasta syfte, som med kedjor, medan vi gör försöket, glider den bort från hjärtats innersta fördjupningar snabbare än en orm," John Cassian , en munk från det fjärde århundradet, skrev. Många kloster avvisar inte helt den senaste tekniken, men de är medvetna om hur de använder den. Abbot Placid berättade för mig att för nybörjare i hans kloster, "en del av formationen är disciplin att lära sig att kontrollera teknikanvändning." Efter denna första tid av begränsad telefon och TV "för att avvänja dem från överberoende av teknik och dess stimulans", får de mer tillgång och gör mestadels sina egna val.

Evan Lutz tog examen i maj från Belmont Abbey med teologi som huvudämne. Han betonade det speciella katolska sammanhanget för Belmonts bofasta munkar; om du experimenterar med klosterpraxis utan att undersöka hela världsbilden kan det bli en ytlig sorts mindfulnessturism. Munkarna i Belmont Abbey gör mer än att tänka på och fokusera. Deras närvaro tvingar även icke-kristna på campus att på allvar tänka på kallelse och meningen med livet. "Antingen är det som munkarna gör värdefullt och baserat på något sant, eller så är det helt löjligt," sa Lutz. "I båda fallen finns det något slående där, och det ställer en fråga till folk."

Att fundera över yttersta frågor och odla kognitiv uthållighet borde inte vara lyxvaror. David Peña-Guzmán, som undervisar i filosofi vid San Francisco State University, läste om Dr. McDaniels Existential Despair-kurs och bestämde sig för att han ville skapa en liknande. Han kallade det Läsexperimentet. En liten grupp humanistiska huvudämnen samlades en gång varannan vecka under fem och en halv timme i ett seminarierum utrustat med soffor och ett stort runt bord. De läser författare som sträcker sig från Jean-Paul Sartre till Frantz Fanon. "I början av varje lektion bad jag eleverna att stänga av sina telefoner och lägga dem i "The Basket of Despair", som var en plastpåse", berättade han för mig. "Jag hade en längre chatt med dem om tillgänglighet. Poängen är inte att ta bort telefonen för dess egen skull utan att ta bort våra primära källor till distraktion. Eleverna kunde behålla telefonen om de behövde den. Men alla valde att lämna sina telefoner.”

Dr. Peña-Guzmáns studenter är mestadels arbetarklass, första generationens högskolestudenter. Han uppmuntrade dem att vara ärliga om sin oro genom att dela med sig av sin egen: "Jag sa: 'Jag är en väldigt långsam läsare, och det är troligt att några eller de flesta av er kommer längre i texten än jag eftersom jag är E.S.L. och läser ganska långsamt på engelska.’ När jag väl lade upp det på bordet gick andra elever runt och öppnade också för sin upplevelse av att läsa och att de inte litade på att de skulle behålla uppmärksamheten under en lång period.”

För hans elever är kampen för att läsa långa texter "bunden med antagandet att läsning kan ske samtidigt som man gör flera saker och ständigt interagerar med tekniker som ställer krav på deras uppmärksamhet, till och med på en sekunds nivå," Dr Peña-Guzmán sa. "De här drar dig ut ur flödet av läsning. Du kommer tillbaka till läsningen, men du måste starta om meningen eller till och med stycket. Ofta, på grund av dessa tekniska ingrepp i läsupplevelsen, upplever eleverna nästan att läsa baklänges - som konstant regress, utan någon känsla av framsteg. Ju mer tid de lägger ner, desto mindre framsteg gör de.”

Dr. Peña-Guzmán avfärdade idén att en kurs som hans endast är lämplig för studenter som inte behöver oroa sig för att hålla nere jobb eller betala av studieskulder. "Jag är orolig över detta antagande att vissa erfarenheter som är viktiga för utvecklingen av personligheten, för en viss typ av humanistisk och andlig tillväxt, bör reserveras för eliten, speciellt när vi vet att dessa erfarenheter också är källor till kulturellt kapital, " han sa. Kurser som läsexperimentet är också praktiska, tillade han. "Jag kan inte föreställa mig ett område som inte skulle kräva någon version av färdigheten med fokuserad uppmärksamhet."

Poängen är inte att förkasta ny teknik utan att hjälpa eleverna att behålla övertaget i sin relation till den. Rodriguez sa att innan hon tog Living Deliberately and Existential Despair, skiljde hon inte teknik från utbildning. "Jag trodde aldrig att utbildning gick utan teknik. Jag tycker det är riktigt konstigt nu. Du behöver inte anpassa varje del av tekniken för att kunna lära dig bättre eller mer, säger hon. "Det kan bilda detta beroende."

Poängen med college är att hjälpa eleverna att bli oberoende människor som kan välja de gudar de tjänar och de regler de följer snarare än att låta någon annan välja åt dem. Det första steget är att avtrona den lilla kiselidolen i fickan – och skapa plats för den obekväma tystnaden och frågorna som följer. Erfarenheten fastnade hos Ms Ouyang, sjuksköterskemajoren. "Jag såg inte fram emot att få tillbaka min telefon", sa hon.

Molly Worthen är författare, senast, till ljudkursen "Karismatiska ledare som gjorde om Amerika” och en docent i historia vid University of North Carolina, Chapel Hill.

The Times har åtagit sig att publiceraen mångfald av bokstävertill redaktören. Vi skulle vilja höra vad du tycker om denna eller någon av våra artiklar. Här är någratips. Och här är vårt mejl:letters@nytimes.com.

Följ New York Times åsiktsavsnitt påFacebook,Twitter (@NYTopinion)ochInstagram.